The following article is taken from the Dutch Dogworld Magazine "De Hondenwereld" with permission of the author and the publisher as it is an excellent description of what is happening to my Breed: "the Irish Softcoated Wheaten Terrier" , as well.

A silent breed killer

Did you ever notice how easily judges, exhibitors and breeders get used to changes within a breed? In many cases it even goes so far that these changes are gradually lifted to the level of required characteristics. It is mostly dogs of well-known breeders / exhibitors that start a certain change (read: set a trend) within a breed.

There is for instance the somewhat bigger Miniature Schnauzer with the terrier "look "; the some what leveller, elegant looking Shih Tzu with its long neck; the Weimaraner who becomes bigger and bigger and more impressive; the "American" English Springer Spaniel, to name a few breeds.

As soon as a dog with of a slightly "deviating" –type starts winning, the ball start rolling. The dog goes to the ring of honour, the one judge bends over to his neighbour and says; "have you seen that beautiful dog?" Breeders and exhibitors notice that judges like that particular dog and start trying to breed or to buy that type of dog. At such a moment the original Breed Standard does not seem to be of importance to some exhibitors, winning in the show ring is all that matters to them.

When after some time you are sitting at the show ring looking at that breed again, it could happen that you see in a class e.g. 5 dogs of which 4 are "deviating" (deviations) from the standard next to a correct "standard" type of dog. At most shows the (correct) (complying to the) "standard" dog will be considered to be the "odd one" and the true "deviating ones" will be placed behind the boards 1 through 4. For those breeders that adhere to the Standard this is a very frustrating experience.

The temptation is of course very big. Many of the deviating dogs are often very flashy looking ones, and often show a gait, exterior and motion that looks more spectacular than the movement of the "standard" dog. One has to be very strong and come from a good breed conscience background to resist the temptations and keep on preaching the true belief and keep breeding in compliance with the standard.

Often the appearance of difference in type in a breed leads to polarisation between judges and breeders alike. One of the hallmarks of this polarisation is that certain characteristics of the dogs are even more exaggerated to make it stand out and be recognisable.

So one can observe that and conclude that the non-adherence to the standard of many breeders / exhibitors and judges poses a direct danger to the existence of our breed population.

Except for getting used to trends within a breed, the getting used and the acceptance of inherited faults is a problem of the same kind or even worse.

When judges repeatedly reward dogs with these faults with an "excellent" and also give them their championship tickets, breeders will not be challenged to improve the breed: they are already winning! In such cases only the die-hards and true idealists remain faithful to the breed and try to improve on it, but how many of those people do we have within one breed?

Accepting without any objection of changes that please the eye but are against the standard is an open invitation to the "silent breed killer" to do his job and carry out his devastating work within the bree

Seen from the perspective that breeding is nothing more then passing on genetic material to the next generation, allowing this to happen means that one wilfully accepts and helps spreading of genetically deviating material in an irresponsible way that will pollute the genepool (hereditary material).

Would it not be good if breeders and judges would, at least once a month take the standard at hand of the breeds they are entrusted, and what would it be valuable to organise regular meetings with breeders and judges to discuss certain trends and "faults" that creep up in a

breed. Never forget that the only guideline during judging and breeding should be the FCI-approved breed standard.

So, behave and act as true disciples and spread the gospel according to the original breed standard.

With kind permission of the author Mr. Hans Hilverda

 

Följande artikel var publicerad i "De Hondenwereld" (en holländsk hundtidning). Den publiceras här i översättning med tillstånd av författaren och utgivaren. Den är en lysande beskrivning om vad som håller på att hända även med vår ras: Irish Soft Coated Wheaten Terrier

Att döda en ras i tysthet

av Hans Hilverda

Har du lagt märke till hur lätt domare, utställare och uppfödare vänjer sig vid förändringar inom en ras? I många fall går det så långt att dessa förändringar gradvis accepteras som önskvärda egenskaper. Oftast är det hundar från välkända uppfödare/utställare som börjar med en viss förändring (läs: sätter en trend) inom en ras.

Ett exempel är den något större dvärgschnauzern med ”terrierlook”, den något rakare, eleganta Shih Tzun med sin långa hals, Weimaranern som blir större och större och mer imponerande, den ”amerikanska” English Springer Spanieln, bara för att nämna några.

Så fort en hund med något ”avvikande” typ börjar vinna, börjar bollen rulla. Hunden går in i finalringen, en domare säger till sin kollega ”Har du sett en sådan vacker hund?” Uppfödare och utställare ser att domare tycker om den speciella hunden och de börjar avla fram eller köpa hundar av den typen. Samtidigt tycks den ursprungliga rasstandaren ha förlorat sin betydelse för vissa utställare, att vinna i utställningsringen är det enda som betyder något.

När du efter en tid åter sitter vid utställningsringen kan det hända att det du ser en klass med t.ex. 5 hundar där 4 är avvikande från rasstandarden bredvid en som är korrekt enligt standarden. På de flesta utställningarna kommer då den korrekta hunden att betraktas som udda och de avvikande kommer att placeras på de fyra första platserna. Detta är mycket frustrerande för de uppfödare som följer rasstandarden.

Frestelsen är naturligtvis stor. Många av de avvikande hundarna ser ofta väldigt ”flashy” ut och har ofta en hållning, en exteriör och och rörelser som ser mer imponerande ut än rörelserna hos en ”standardhund”. Man måste vara mycket stark och som uppfödare ha en bakgrund med ett gott ”uppfödarsamvete” för att motstå frestelserna och fortsätta att sprida den rätta läran och att avla i enlighet med rasstandarden.

Ofta leder de olika typerna inom en ras till motsättningar mellan både domare och uppfödare. Kännetecknande för dessa motsättningar är vissa egenskaper hos hundarna överdrivs för att poängtera dem och få dem erkända.

Detta är ett faktum och man kan dra slutsatsen att frånvaron av trohet mot standarden hos många uppfödare/utställare utgör en direkt fara för beståndet av vår ras. Frånsett att man vänjer sig vid trender inom en ras, utgör tillvänjning och accepterande av nedärvda fel ett problem som är av samma art eller värre.

När domare belönar hundar med dessa fel med 1:or och Ck och även ger dem championat, kommer uppfödare inte att sporras till att förbättra rasen: De vinner ju redan! Här är det endast de envetna och sanna idealisterna som förblir trogna rasen och som försöker förbättra den, men hur många sådana personer finns det inom en ras? Om man utan att invända accepterar förändringar som tilltalar ögat men är emot standarden, är det en öppen inbjudan till ”att döda en ras i tysthet” och att fullfölja detta med förödande konsekvenser.

Om man enbart betraktar uppfödning som ett sätt att föra vidare genetiskt material till nästa generation, så betyder detta att man fullt medvetet accepterar och bidrar till att sprida genetiskt avvikande material på ett ansvarslöst sätt som kommer att leda till att genpoolen (det genetiska materialet) förstörs.

Skulle det inte vara bra om uppfödare och domare åtminstone en gång i månaden läste rasstandarden för den ras som anförtrotts dem och skulle det inte vara värdefullt om man kunde organisera regelbunda möten mellan uppfödare och domare där de kunde diskutera vissa trender och ”fel” som smyger fram i en ras. Glöm aldrig att de enda riktlinjer som gäller för bedömning och uppfödning är den godkända FCI-standarden

Så, uppför er som trogna lärjungar och sprid evangelium enligt den ursprungliga rasstandarden.

Översättning: Lena Tamm

 

SCWT International status September 1999

Originally published in Dog World & SCWTC of GB Year Book 2000.

English Champion	Irish Champion	American Champion

I have been asked to take a look at the international status of the Soft-Coated Wheaten and compare the various standards.

There has always been discord regarding the development of the Breed. The Wheaten is a native of Ireland and it is the only country where you will see 100% the original type. Numbers are increasing steadily in U.K. and it has become even more popular throughout Europe, Scandinavia, U.S. A & Canada. However the majority found in these countries barely resemble those seen in the country of origin.

In 1995 the Soft-Coated Wheaten Terrier Club of Great Britain organized an International Wheaten Experience. The aim was to bring together Wheaten enthusiasts to consider the future and encourage co-operation to bring about a deeper understanding of the breed. It proved a great success and has been followed up by similar events in Sweden, U.S.A and recently Ireland.

 

TYPE: There is always a lot of discussion and confusion over 'type'. There are good and poor specimens of all types but surely, ideally there should be only one type - the correct one.

We need to get away from such myths as 'It is Irish so it must be a good specimen 'or' It is American so it must be correct.The lines are now so mixed in the U.K that it is almost impossible to find an example of the traditionally known 'English' type.

 

We are often accused of being obsessive when referring to coat and presentation – to trim or not to trim - but these points do not account for the major differences, take a look under the jacket and see the changes in basic conformation

 

F.C.I countries use the standard of the country of origin so we basically have 3 to compare i.e.those from Ireland (F.C.I), England & U.S.A. There are few differences and we would see much more uniformity if only breeders would breed to their standard.

 

It should never be forgotten that the Soft-Coated Wheaten is a TERRIER and Moderation is essential throughout.

The English Standard as accepted by the Kennel Club in 1975 was based on the original Irish standard as explained by Pierse & Whitty in 'The Book of the Dog' by Vesey-Fitzgerald (first published in 1948). I would question the interpretation and emphasis put on some points when the English version was compiled.

 

The following is just one example:

HEAD: The English Standard states " Distance from eyes to nose not longer, and preferably shorter,than the distance from eyes to occiput" On the other hand the Irish ask for " foreface not longer than skull" and U.S.A. "skull and foreface of equal length." My personal interpretation is that the skull and foreface should be equal but if not so, a shorter foreface is preferable to a longer one.

The English Standard requires the coat to be "especially profuse on head and legs" this should not be translated as being more abundant than on the rest of the body as has been suggested to me in the past. It should present a balanced picture.

 

EARS: All three standards ask for ears to be small to medium and carried forward, level with the skull.

The majority these days are large, often hound-like ears hanging away from the head or flat against the side. This detracts from the 'terrier' expression.

 

EYES AND NOSE: All three standards call for dark hazel or brown eyes with black eye rims and a large black nose. These are important breed points and we are in danger of losing them. Too many have light hazel or pale eyes and lack pigmentation generally.

 

MOUTH: Both the Irish and A.K.C. allow for a scissors or level bite. The English Kennel Club insisted that the word 'level' was dropped when the standard was submitted by the S.C.W.T. Club of Great Britain for K.C. approval in 1975, hence only a scissors bite is stipulated.

 

The above could all be regarded as minor differences so where are the major changes in basic conformation?

 

SHOULDERS: All require the shoulders to be well laid back but the English are alone in stating "shoulders long, well laid back".We are in danger of the shoulder blade (and therefore also the forearm) becoming too short. This gives a straight front and restricts the length of stride, hence the short 'hackneyed' steps we see all too often in front movement.

 

BODY AND LENGTH OF BACK:

In my opinion this is where we see the main differences today. The English standard is the only one to specifically state: "length of back from point of withers to base of tail should measure the same as, or slightly less than, from point of withers to ground." However at the 8th World Congress of Kennel Clubs held in Dublin in 1995, Maureen Holmes, the doyen of the breed, confirmed this very same point in her presentation on the Soft-Coated Wheaten. Alternatively, when studying the anatomy of the dog, a square dog is measured from the point of shoulders to base of tail and this is illustrated in the American Club's Amplification of the Standard. This is the reason we are seeing very short backed dogs becoming more prevalent.

 

GAIT: Couple the short backs with very over angulated hindquarters and you have a dog with restricted rear movement. The hind legs are unable to reach forward under the short body resulting in the feet being kicked up at the back and legs lifting high in a circular movement. This all produces a very handsome, flashy looking dog but is it a Wheaten Terrier or a four legged cyclist? I repeat, 'Moderation' is the key word. These dogs do not have reach at the front or drive at the rear and use many more steps to cover the ground than those with the free, lively, long reach and drive as called for in all standards.

 

COAT COLOUR AND TEXTURE:

The coat is the main feature of the breed, and sets it apart from all other terriers. It is possibly the only breed whose title gives a description of the coat - SOFT AND WHEATEN.

All three standards are very clear in their description of the correct and incorrect texture but here again breeders are putting their own interpretation on it.

 

SOFT - as opposed to harsh or wiry. The coat can be too soft and should not be woolly, linty or like cottonwool, this is as objectionable as crisp or coarse.

The adult coat should hang and flow in waves or loose curls; allowances are made in the puppy coat which can be very harsh and straight. The Wheaten is a slow maturing breed, especially coat wise. The correct coats take up to 2 V. years to mature by which time they are soft and silky with a high sheen.

 

ABUNDANT in the dictionary is described as plentiful; this must not be interpreted as meaning the coat should be thick, dense or long. Inevitably some exhibitors, anxious to get in the show ring and take top honours with young dogs will be reluctant to wait for the mature coat. Because the correct coat cannot be sculptured or stylized the scissors happy amongst us prefer the dense thick incorrect coat that allows them to snip and shape to their hearts' content. Both the American and Irish standards have trimming clauses whereas the English calls for tidying to present a neat outline and states over trimming or stylizing should be penalized.

 

Now I am not advocating that the Wheaten should be untrimmed but the Soft-Coated Wheaten should never resemble a yellow Kerry on one hand, or something from the working group on the other. There is nothing more attractive than a Wheaten with a neatly presented terrier outline and wearing a flowing silky coat.

 

COLOUR:

The wording of the three standards differs but they remain unanimous in requiring a shade of ripening wheat. This can vary from light to a golden reddish hue but white and red coats are equally objectionable. Allowances should be made for immature coats which often go very pale in juniors, the rich shades should return with maturity.

 

SIZE:

In line with the Irish and American, the original English standard allowed for of a dog to measure up to 19 inches at the shoulder, bitches less. However in 1975 when the breed achieved Championship status the height was increased to 19 1/2 inches.

The Wheaten should be a strong hardy dog, weight 35-40 lbs. Today many are lacking substance and stamina, possibly the result of modem society but to the detriment of the breed. An oversized, rawboned dog is equally incorrect.

 

TEMPERAMENT:

Again the Standards are unanimous in describing the Wheaten as a happy, spirited, good-tempered terrier. Confident and trustworthy. It can be all of these without being aggressive. It should never be timid. A well-balanced lively Wheaten is a Happy Wheaten and fun to live with.

It must never be forgotten that the Soft-Coated Wheaten is a Terrier, Wheatens are in danger of becoming Designer Dogs, or as a well-known terrier judge opined in our 1999 Year Book, "animatednightdress cases". We must retain the Wheaten's lively, affectionate and humorous terrier nature whilst at the same time maintaining the balance between a dog that fits into society as a loyal family pet and one that becomes bored, unmanageable, defensive or aggressive.

 

HEALTH: In England we have a very open approach to health problems, originally bought about by the need to tackle inherited kidney disease. With the help of professionals we appear to have been successful but cannot afford to be complacent. Other countries are finding that they too have widespread problems and the need for co-operation internationally is more essential than before. For example the North Americans are very concerned about protein losing diseases (PLE/ PLN) and renal dysplasia (RD), so much so that they have instigated research and screening programmes with a colony of Wheatens at the University of North Carolina. Maybe, in one way, we have benefited from quarantine regulations, the importing of new bloodlines has been very restricted. It is necessary to widen the gene pool but it has to be done with careful planning and close study of the related lines.

 

Most importantly if breeders would breed to the standard rather than impose their own preferences we would see few differences from country to country.

The future of the breed is in our hands and I can only hope that with International co-operation and communication the Soft-Coated Wheaten Terrier can be preserved and promoted in a sensible way.

 

Margaret House

 

Internationell status för SCWT september 1999

Publicerad första gången i Dog World och i den engelska rasklubbens årsbok 2000

Engelsk champion	Irländsk champion	Amerikansk champion

 

Jag har ombetts att se över det aktuella läget för Softcoated Wheaten och att jämföra olika rasstandarder. Det har alltid funnits skilda åsikter vad gäller utvecklingen av rasen. Wheaten är en ras som härstammar från Irland och det är det enda land där man kan se den hundraprocentigt ursprungliga typen. Antalet Wheaten ökar stadigt i Storbritannien och den har blivit ännu mera populär i övriga Europa, Skandinavien , USA och Kanada. De hundar man ser i dessa länder liknar knappast dem som man ser i ursprungslandet. 1995 anordnade the Softcoated Wheaten Terrier Club of Great Britain ett internationell möte med syftet att samla Wheatenentusiaster för att fundera på framtiden och för att uppmuntra ett samarbete som skulle leda till en djupare förståelse för rasen. Detta möte blev mycket lyckat och har följts av liknande möten i Sverige, USA och nyligen Irland.

 

TYP: Det har alltid förekommit en massa diskussioner och förvirring om begreppet "typ". Det finns bra och dåliga exemplar av alla typer men idealet vore naturligtvis att det endast skulle finnas en typ – den korrekta.

Vi måste komma bort ifrån sådana föreställningar som " Den är irländsk så den måste vara bra" eller "Den är amerikansk så den måste vara korrekt".

 

Linjerna är nu så blandade i Storbritannien att det nästan är omöjligt att hitta ett exempel på den typ som traditionellt kallas "engelsk".

 

Vi anklagas ofta för att vara besatta då vi diskuterar päls och presentation – att klippa eller inte klippa – men detta har litet att göra med de stora skillnaderna, titta under pälsen och se förändringarna i grundkonstruktionen.

 

FCI-länder använder ursprungslandets standard så vi har alltså tre standarder att jämföra, dvs den irländska (FCI), den engelska och den amerikanska. Det finns få olikheter och vi skulle se mera enhetlighet om bara uppfödare avlade enligt standarden.

 

Man får aldrig glömma bort att en Softcoated Wheaten är en TERRIER och att "lagom är bäst".

 

Den engelska standarden så som den godkändes av The Kennel Club ( engelska kennelklubben, översättarens anm.) 1976 baserade sig på den ursprungliga irländska standarden som Pierse & Whitty beskriver i "The Book of the Dog" av Vesey-Fitzgerald (publicerad första gången 1948). Jag ifrågasätter tolkningen och tonvikten som läggs på vissa punkter när den engelska standarden ställdes samman.

 

Ett exempel är följande:

 

HUVUD: Den engelska standarden säger "Avståndet från ögon till nos inte längre, hellre kortare, än avståndet från ögon till hjässan". Irland vill ha "nosparti inte längre än skallen" och USA "skallen och nospartiet skall ha samma längd". Min personliga tolkning är att skallen och nospartiet skall vara lika långa, om inte det är fallet, är ett kortare nosparti att föredra framför ett längre.

 

Den engelska standarden säger att pälsen skall vara "speciellt ymnig på huvud och ben". Detta får inte tolkas som att det skulle vara rikligare där än på resten av kroppen, något som tidigare antytts till mig. Pälsen skall ge en balanserad bild.

 

ÖRON: Alla tre standarderna säger att öronen skall vara små till medelstora och bäras framåtvikta i nivå med skallen. De flesta är i dag stora, ofta hängande ut från huvudet eller platt intill sidan. Detta gör att man förlorar "terrieruttrycket"

 

ÖGON OCh NOS: Alla tre standarderna anger mörkt hasselnötsbruna eller bruna ögon med svart rand och en stor svart nos. Detta är viktiga punkter och det finns risk för att vi håller på att förlora dem. Alltför många har ljusbruna eller bleka ögon och saknar allmänt pigmentering.

 

BETT:

Både den irländska och amerikanska standarden tillåter saxbett eller tångbett. Den engelska kennelklubben krävde att formuleringen "level bite", tångbett skulle strykas när den engelska rasklubben ansökte om godkännande från kennelklubben 1975, därför finns endast saxbett med.

Ovanstående punkter kan anses vara små skillnader så var finns de stora förändringarna i grunduppbyggnaden?

 

SKULDROR: Alla standarder kräver att skuldrorna skall vara väl tillbakalagda men endast den engelska anger "långa skuldror, väl tillbakalagda".

Det finns en risk att skulderbladet (och därmed också överarmen) blir alltför kort. Detta resulterar i en rak front och hindrar rörelserna, man får de korta steg vi ser alltför ofta i frambensrörelserna.

 

KROPP OCh RYGGENS LÄNGD:Det är min åsikt att det är här vi ser de huvudsakliga skillnaderna idag. Den engelska standarden är den enda som uttryckligen anger: "ryggens längd från manke till svansens bas skall vara lika lång, eller något kortare än måttet från manken till marken".

På den 8:e världskongressen med kennelklubbar som hölls i Dublin 1995, poängterade Maureen Holmes, rasens grand old lady, just denna punkt i sin presentation av the Softcoated Wheaten. Alternativt kan man då man studerar anatomin hos en hund mäta en kvadratisk hund från förbröstet till svansens bas och detta kan man se i kommentarerna till den amerikanska standarden. Detta är orsaken till varför vi ser att hundar med mycket kort rygg blir allt vanligare.

 

RÖRELSER: Kombinera den korta ryggen med ett mycket övervinklade bakställ och resultatet blir en hund med begränsade bakre rörelser. Bakbenen når inte framåt under den korta kroppen, vilket resulterar i att tassarna kastas upp bakåt och benen lyfts i en cirkelrörelse. Allt detta ger en mycket tilltalande, flott hund men är det en Wheaten Terrier eller en fyrbent cyklist? Jag upprepar "Lagom är bäst".

Dessa hundar har ingen steglängd fram eller driv bak och behöver många fler steg än de hundar med de fria , livliga och välkoordinerade rörelser som alla standarder föreskriver.

 

PÄLSFÄRG OCh STRUKTUR: Pälsen är rasens viktigaste kännetecken och särskiljer den från alla andra terrier. Det är förmodligen den enda ras där rasnamnet ger en beskrivning av pälsen – SOFT och WHEATEN.

Alla tre standarderna är mycket tydliga i sin beskrivning av korrekt och inkorrekt struktur men även här lägger uppfödare in sin egen tolkning av standarden.

 

MJUK – i motsats till hård och sträv. Pälsen kan vara alltför mjuk och skall inte vara ullig, luddig eller bumullsliknande, detta är lika förkastligt som krusig eller grov.

Den vuxna pälsen skall hänga ner och falla i vågor eller lösa lockar; avvikelser är tillåtna för valppälsen, som kan vara mycket sträv och rak. Wheaten är en ras som mognar långsamt och detta gäller i synnerhet pälsen. Den korrekta pälsen kan behöva minst två år innan den är färdig, men då är den mjuk ,silkig och glänsande.

 

YMNIG beskrivs i ordboken som riklig; detta får dock inte tolkas som att pälsen skall vara tjock, tät eller lång.

Det är oundvikligt att vissa utställare, som är ivriga att vinna utställningsmeriter med unga hundar, inte vill vänta på den mogna pälsen. Eftersom den korrekta pälsen inte kan skulpteras och formas är den täta inkorrekta pälsen populär bland dem som gärna använder saxen att forma och klippa som de har lust till.

Både den amerikanska och irländska standarden har bestämmelser om klippning, medan den engelska föreskriver att hunden snyggas till för att få en prydlig kontur och den säger också att överdriven klippning och formning skall bestraffas.

Jag menar inte att jag tycker att en Wheaten skall vara oklippt men en Softcoated Wheaten får aldrig se ut som en gul Kerry men inte heller som en hund från the working group??? Det finns inget vackrare än en Wheaten med en prydligt presenterad terrierkontur och med en svallande silkig päls.

 

FÄRG: Ordalydelsen i de standarderna är olika men de är alla överens om att kräva en ton av mognande vete. Denna kan variera från en ljus till gyllene rödaktig ton men vita och röda pälsar är lika förkastliga. Avvikelser är tillåtna för omogna pälsar som ofta bleknar hos unga hundar, de mättade nyanserna återkommer när pälsen mognar.

 

STORLEK: I linje med den irländska och amerikanska standarden, angav den ursprungliga engelska standarden ett mått på 19 tum (48 cm) vid skuldran, tikar mindre. 1975 när rasen fick championaträttigheter ökades höjden till 19 ½ tum (49,5 cm).

Wheaten terriern skall vara en stark tålig hund, vikt 35-40 lbs (16-18 kg). I dag saknar många stadga och uthållighet, förmodligen en följd av det moderna samhället men till förlust för rasen. En alltför stor grovt byggd hund är även den inkorrekt.

 

TEMPERAMENT: Även här är standarderna överens då de beskriver en Wheaten som en glad, livlig terrier med vänligt temperament. Tillitsfull och pålitlig. Den kan ha alla dessa egenskaper utan att vara aggressiv. Den får aldrig vara skygg. En välbalanserad livlig Wheaten är en lycklig wheaten och rolig att leva tillsammans med.

Man får aldrig glömma att Softcoated Wheaten Terriern är en terrier. Wheaten Terriern löper risken att bli en "Designer Dog", eller som en välkänd terrierdomare uttryckte de i vår årsbok 1999, en rörlig pyjamaspåse (en påse i form av ett "gossedjur" med blixtlås på magen, där barn kan stoppa sin pyjamas, övers. anm.).

Vi måste värna om våra Wheatens livliga, tillgivna och humoristiska terriernatur medan vi samtidigt måste bibehålla balansen mellan en hund som passar in i samhället som en lojal familjehund och en som blir uttråkad, svårhanterlig och aggressiv.

 

HÄLSA: I England har vi en mycket öppen attityd till hälsoproblem, ursprungligen orsakade av nödvändigheten att tackla njursjukdomar. Med hjälp av yrkeskunniga rådgivare verkar det som vi lyckats men vi kan inte tillåta oss att vara tillfreds. Andra länder finner att de också har omfattande problem och därför är internationellt samarbete nödvändigare än någonsin. I Nordamerica är man till exempel mycket oroade över PLE/PLN och PNP och man har startat forskning och hälsokontroller på en grupp Wheaten vid University of North Carolina.

Kanske man kan säga att vi på ett sätt har haft nytta av karantänsregler, importen av nya blodslinjer har blivit mycket begränsad. Det är nödvändigt att öka genpoolen, men detta måste göras med omsorgsfull planering och ingående studier av de besläktade linjerna.

Det viktigaste är dock att om uppfödare höll sig till standarden i stället för att använda sina egna preferenser så skulle vi se få skillnader mellan länderna.

Rasens framtid är i våra händer och jag kan bara hoppas att vi genom internationellt samarbete och kommunikation kan bevara och främja våra Softcoated Wheaten Terrier på ett förnuftigt sätt.

 

Margaret House

Översättning: Lena Tamm